Låglandstapir (Tapirus terrestris) är en av de fyra arterna av tapirer

Kännetecken

Låglandstapiren har en för tapirer typisk kompakt kroppsform, kort svans, snabelliknande nos och uppstående, rörliga öron. Dess skulderhöjd är cirka 77 till 108 centimeter, kroppslängden ungefär 170 till 220 centimeter och vikten omkring 150 till 250 kilogram. Honorna är vanligen större och tyngre än hanarna. Pälsen är mörkbrun med något ljusare kinder och strupe. Öronens kanter är vitaktiga och djuret har en kort borstig man.

Utbredning 

Låglandstapiren förekommer i låglänta områden i norra och centrala Sydamerika och trots att den på många håll inom sitt utbredningsområde är hotad av jakt och habitatförlust och är listad som sårbar av IUCN är arten den vanligaste av de tre tapirer som förekommer i Central- och Sydamerika. Populationstrenden för arten är dock minskande. Den lever främst i regnskogar och sumpskogar och olika typer av våtmarker. I vissa delar av utbredningsområdet förekom den tidigare även på öppnare busk- och gräsmarker, men detta är numera ovanligt på grund av att djuren i sådana områden har jagats mycket hårt.

Levnadssätt 

Låglandstapiren är ett skyggt djur som håller sig gömd om dagarna och blir mer aktivt framåt natten. Den föredrar att leva nära vatten och att ha tillgång till platser där den kan slicka i sig salt och andra viktiga mineraler. Födan består av olika växtdelar såsom frukt, blad, stjälkar och små kvistar. De är i allmänhet solitära djur, undantaget den tid som en hona tillbringar tillsammans med sin unge. Hanar och honor håller bara ihop en kort tid runt parningen. De kommunicerar genom en rad olika läten, bland annat fnysningar. Rovdjur som hotar tapirer, särskilt unga djur, är exempelvis puma,jaguar och svart kajman.

Dräktighetstiden är lång, omkring 13 månader, och vanligen får honan endast en unge per dräktighet. Ungen är mönstrad med vita prickar och ränder som kamouflage och tillbringar sina första dagar i en skyddad lega, men efter cirka en vecka börjar den följa efter sin mor. Den diar under flera veckor innan den börjar äta fast föda. Vid omkring sex månaders ålder övergår ungens speciella kamouflageteckning till det vuxna djurets färgteckning. Vid omkring 18 månaders ålder är den fullvuxen och könsmognaden infaller vid omkring 2 till 3 år. Djur i fångenskap har uppnått en ålder på 25 till 30 år.

Schabraktapir eller indisk tapir (Tapirus indicus) är den största av de fyra arterna av tapirer och den enda som finns i vilt tillstånd i Asien Namnetindisk tapir kan uppfattas som missvisande eftersom arten inte återfinns i Indien, dock i Ostindien

Utseende och kännetecken 

Schabraktapirer är ljusfärgade från skulderpartiet till gumpen (se schabrak), samt längs ytterkanten av öronen, men i övrigt svarta; en färgfördelning som fungerar som kamouflage. Fullvuxna schabraktapirer är mellan 1,8 och 2,4 meter långa och 90 till 110 centimeter höga, samt väger vanligen mellan 250 och 320 kg, men vikter över 400 kg förekommer. Honorna är vanligen större än hanarna. Liksom andra tapirer har de små stumpsvansar och långa rörliga nospartier. Framtassarna är fyrtåiga och baktassarna tretåiga. Synen är relativt dålig, men hörsel och luktsinne är utmärkta.

Livscykel 

Efter en dräktighet på 400 dagar föder honan en unge som väger knappt 7 kg. Liksom alla tapirungar är den brun med vita ränder och prickar, ett kamouflagemönster som fungerar bra i skogsmiljöns fläckvisa ljusgenomsläpp. Ungdjurets mönstring går över i det vuxna djurets vid mellan fyra och sju månaders ålder. Avvänjning sker vid sex till åtta månaders ålder, då ungdjuret är nästan fullvuxet. Könsmognad uppnås vid cirka tre års ålder, och parningstiden infaller från april till juni. Honorna föder vanligen en unge vartannat år. Schabraktapiren blir upp till 30 år, både som vild och i fångenskap.

Beteende 

Schabraktapirer är i första hand ensliga djur som markerar stora revir, vilka dock vanligen överlappar andra individers revir. Revirmarkeringen sker medurin, och följer ofta distinkta rutter som djuren trampat upp i undervegetationen.

Schabraktapiren, som är vegetarian, lever på unga skott och löv från över hundra olika växtarter (men föredrar cirka trettio av dessa). Djuret rör sig långsamt genom skogen och stannar ofta för att äta. När den känner sig hotad kan tapiren dock springa snabbt, och även försvara sig med sin starka käke och sina vassa tänder. Schabraktapirerna kommunicerar med högfrekventa gnälljud och visslingar. De lever gärna nära vatten och är goda simmare. De kan också klättra uppför branta sluttningar. De är i huvudsak, men inte uteslutande, nattaktiva.

Utbredning och hotbild 

Förr var schabraktapiren utbredd i regnskogarna i hela Sydostasiens tropiska låglandsområden, inklusive Kambodja, Indonesien, Laos, Malaysia,Myanmar, Thailand och Vietnam. Framförallt på grund av regnskogsskövling och tjuvjakt har stammen minskat på senare år, och liksom övriga tapirer hotas den av utrotning.

Bergstapir (Tapirus pinchaque) är en av de fyra arterna av tapirer Den förekommer i norra Anderna i Sydamerika och är listad som starkt hotad avIUCN, då det uppskattningsvis inte finns mer än 2 500 djur kvar.

Kännetecken 

Bergstapiren är mindre än låglandstapiren och den centralamerikanska tapiren och har en kraftigare päls än dessa, som skydd mot de kalla nätter som kan förekomma i de höglänta områden där den lever. Pälsen är mörkbrun till något svartaktig. På kinderna och strupen kan den vara något ljusare till närmast vitaktig. Den har också vitt på läpparna och öronens kanter. Kroppslängden för ett fullvuxet djur är omkring 180 centimeter, skulderhöjden oftast mellan 75 till 85 centimeter och vikten 150 till 225 kilogram. Svansen är kort. Ungarna har som hos andra tapirer till en början en speciell kamouflagemönstring av prickar och ränder.

Utbredning 

Bergstapiren förekommer i bergstrakter i Peru, Ecuador och Colombia, på höjder mellan 2 000 till 4 400 meter. Den habitat är främst de alpina gräsmarker som i dessa områden kallas för páramos och molnskogar. I detta avseende skiljer den sig alltså från övriga tapirer, vilka främst lever iregnskogar. På grund av förstörelse av dess livsmiljöer, bland annat genom att de tagits i anspråk som betesmark åt boskap, har artens utbredningsområde blivit alltmer fragmenterat och de olika populationerna mer isolerade från varandra. Ett annat svårt hot mot arten är tjuvjakt.

Levnadssätt 

Bergstapirens främsta föda är gräs och blad, men den äter ett brett urval av olika växter och växtdelar. Den är som andra tapirer i allmänhet ett solitärt djur, undantaget den tid som en hona tillbringar tillsammans med sin unge. Ofta håller djuret sig inom ett speciellt område, som kan överlappa med andra tapirers. Djuren kan förutom med sitt kroppsspråk kommunicera med fnysningar och en rad andra läten. Om två individer stöter på varandra viker den underlägsne vanligen undan, men ibland kan det uppstå konflikter, till exempel mellan två hanar om en hona. Parningen sker vanligen i början på en regnperiod och dräktighetstiden är omkring 13 månader. Ungen diar sin mor i omkring 6 månader. Vid denna tid börjar dess färgteckning också att övergå till det vuxna djurets. Könsmognaden nås vid 3 till 4 års ålder och livslängden kan vara upp till 30 år.

Centralamerikansk tapir (Tapirus bairdii) är en av de fyra arterna av tapirer Den lever i Centralamerika (södra Nordamerika) och norra Sydamerika, från södra Mexiko till nordvästra Colombia

Kännetecken 

Bergstapiren är mindre än låglandstapiren och den centralamerikanska tapiren och har en kraftigare päls än dessa, som skydd mot de kalla nätter som kan förekomma i de höglänta områden där den lever. Pälsen är mörkbrun till något svartaktig. På kinderna och strupen kan den vara något ljusare till närmast vitaktig. Den har också vitt på läpparna och öronens kanter. Kroppslängden för ett fullvuxet djur är omkring 180 centimeter, skulderhöjden oftast mellan 75 till 85 centimeter och vikten 150 till 225 kilogram. Svansen är kort. Ungarna har som hos andra tapirer till en början en speciell kamouflagemönstring av prickar och ränder.

Utbredning 

Bergstapiren förekommer i bergstrakter i Peru, Ecuador och Colombia, på höjder mellan 2 000 till 4 400 meter. Den habitat är främst de alpina gräsmarker som i dessa områden kallas för páramos och molnskogar. I detta avseende skiljer den sig alltså från övriga tapirer, vilka främst lever iregnskogar. På grund av förstörelse av dess livsmiljöer, bland annat genom att de tagits i anspråk som betesmark åt boskap, har artens utbredningsområde blivit alltmer fragmenterat och de olika populationerna mer isolerade från varandra. Ett annat svårt hot mot arten är tjuvjakt.

Levnadssätt 

Bergstapirens främsta föda är gräs och blad, men den äter ett brett urval av olika växter och växtdelar. Den är som andra tapirer i allmänhet ett solitärt djur, undantaget den tid som en hona tillbringar tillsammans med sin unge. Ofta håller djuret sig inom ett speciellt område, som kan överlappa med andra tapirers. Djuren kan förutom med sitt kroppsspråk kommunicera med fnysningar och en rad andra läten. Om två individer stöter på varandra viker den underlägsne vanligen undan, men ibland kan det uppstå konflikter, till exempel mellan två hanar om en hona. Parningen sker vanligen i början på en regnperiod och dräktighetstiden är omkring 13 månader. Ungen diar sin mor i omkring 6 månader. Vid denna tid börjar dess färgteckning också att övergå till det vuxna djurets. Könsmognaden nås vid 3 till 4 års ålder och livslängden kan vara upp till 30 år.

Moeritherium ("odjuret från sjön Moeris") var ett släkte bestående av flera arter. Dessa förhistoriska däggdjur är släktingar till dagens elefanteroch mer avlägset till sirendjur. De levde under eocen.

Arterna i Moeritherium liknade grisar i utseende och levde för cirka 37 till 35 miljoner år sedan. De påminner även om moderna tapirer ellerdvärgflodhästar. De var mindre än dagens elefanter med en mankhöjd på endast 70 centimeter (2,3 fot) och en längd på cirka 3 meter (9,8 fot). Antagligen vistades de ofta i träskar och floder och fyllde samma ekologiska nisch som nu fylls av flodhästar.

Nelson, född 1995, Sveriges första unge av arten trubbnoshörning, vilken föddes i Kolmårdens djurpark under stor nyhetsbevakning. Nelson hade en medfödd obotlig hjärnsjukdom, och på grund av denna uppmärksammades han så mycket i massmedia att hans öde blev en angelägenhet för hela svenska folket. Nelson transporterades till, och undersöktes på, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Nelson levde bara i elva dagar och dog 20 februari 1995. Han kremerades och år 2000 begravdes askan i Lars Vilks konstverk "Nimis".

1996 föddes Nelsons lillebror Newton som dog ett och ett halvt år gammal av hjärtsvikt.

Indricotherium, även känt som Paraceratherium och Baluchitherium, är det största landlevande däggdjur som vetenskapen känner till. Den kunde bli upp till 8 meter hög, drygt 12 meter lång och väga ca 20 ton, drygt 3 gånger mer än en afrikansk elefant. Trots sin massiva storlek var emellertidIndricotherium inte ens i närheten av att matcha de största dinosaurierna i vikt och längd.

Indricotherium levde i Asien under oligocen under tertiär. Indricotherium liknar en giraff till utseendet men var i själva verket en jättelik Noshörning. Till skillnad från sina nu levande släktingar saknade djuret emellertid horn. Indricotherium var ett uddatåigt hovdjur.

Namn: Igelkott (Erinaceus europaeus)

Status i världen: -

Status i Sverige: Livskraftig, men rödlistad

Klass: Däggdjur

Utbredning: I större delar av Västeuropa, Centraleuropa, på de Brittiska öarna, på den Iberiska halvön, på flera öar i Medelhavet, på Balkan, i södra Finland och i större delen av Skandinavien.

Kroppslängd: 20-30 cm

Vikt: 0,5-1,2 kilo

Livslängd: 7-10 år

Föda: Insekter, maskar och mångfotingar

Igelkotten är ett av de äldsta kända ännu levande däggdjuren och man vet att igelkottar fanns redan för 65 miljoner år sedan. Man har funnit exemplar som nästan är lika gamla som de sista dinosaurierna. Igelkotten är spridd i större delarna av södra Sverige och utmed norrlandskusten ända upp till Haparanda.

En igelkott väger 0,5-1,2 kg och blir 20-30 cm lång, varav svansen endast utgör 1,5-4 cm. Honans dräktighetstid är 58 dagar och normalt är livslängden 5-7 år, men de kan leva ända upp till 16 år. Igelkotten lever av sniglar, daggmaskar, insekter, frukt och ägg. Äter det mesta av olika slags djur i lämplig storlek orm, små grodor, ödlor och ungar av sorkar och möss. Även kadaver och vegetabilier, som bär, ollon och svamp finns på menyn. Huggormar dödas med ett bett om nacken och även om igelkotten skulle få ett giftigt bett från ormen så klarar den det.

Igelkotten kan föda 2-10 ungar, men i Sverige föder de normalt 5 ungar. Ungarna är blinda vid födseln, men har redan vita, mjuka taggar. De lämnar boet vid 3 veckors ålder, men följer och diar honan ytterligare 3 veckor innan de blir självständiga. Vinterhalvåret tillbringar igelkotten i dvala, då den lever på sparlåga. Den ligger hoprullad i ett speciellt vinterbo under en lövhög, eller ingrävd i en kompost, jordhög eller liknande - den kan gräva ända ner till frostfritt djup. Kroppstemperaturen sjunker då så lågt som ner till bara några få plusgrader (3-6 °C), och den andas omkring 9 ggr/minut.

Många är dom som ställer ut ett fat med mjölk till igelkottarna men det är inte bra då komjölken är för fet för dom. Hund eller kattmat och ett fat med vanligt vatten ger däremot glada igelkottar. Man får absolut inte ta in Svenska (europeiska) kottar och har dem som husdjur. Det är olagligt. Att sköta om en skadad vild igelkott mer än 48 timmar kräver tillstånd från Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Kontakta Naturvårdsverket för att hitta en viltrehabiliterare i ditt område om du hittar en skadad igelkott.

Källa

Mer fakta om Igelkotten:

Förekomst

Igelkotten vi känner igen ifrån trädgårdar och parker här i Sverige finns även i öster ut längs lövskogsbältet fram till mellersta Sibirien och eventuellt i lövskogarna i Asiens fastland.
I Sverige förekommer igelkotten främst söder om gränsen (se bilden nedan), men efter inplanteringar finns de mer utbrett i landet. Även på Gotland och Öland finns det igelkottar.
Under den senare tiden har igelkotten börjat spridas norrut. Om det är en extremt kall vinter kan flera års koloniseringsförsök förstöras eftersom igelkottarna inte klarar av kylan. Många igelkottar dör även i trafikolyckor (oftast allvarliga för igelkotten men inte för människan). Under de senaste 20 åren har igelkottarna minskat kraftigt och är sedan 1968 totalfridlyst i hela Sverige.
Igelkotten trivs i skogsbryn, kring åkermarker, lantgårdar, trädgårdar, parker, bland- och lövskogar.

Boende och föda

Under sommaren har igelkottarna löv- och mossklädda bon under ex. trädrötter, utan för boet ligger den gärna och solar i timmar. På vintern bor igelkottarna gärna i löv- och jordhögar eller under marken i isolerade hål, medan de sover. Är det en väldigt kall vinter kan de frysa ihjäl.
Ibland kan man höra igelkottarna fräsa, snörvla och fnysa, speciellt vid hanarnas oblodiga kämpalekar under parningstiden. 
Blir en igelkott skrämd eller utsatt för smärta kan man höra ett gällt skrik. Igelkottarna äter sällan vegetabilier, men gärna sniglar, maskar, insekter (och insektslarverna), även reptiler, amfibier och döda djur slinker ner. Men man ska inte mata igelkottar med vanlig mjölk eftersom deras magar inte kan smälta den, så de får magproblem och i värsta fall kan de dö.

Fortplantning

Eftersom igelkotten går i vinterdvala, oktober till mars/april, börjar inte parningssäsongen förrän april/maj och fortsätter t o m juli. Ungarna föds oftast i ett löv- och mossbäddat bo mellan maj och augusti. Skulle den första kullen förolyckas kan igelkottarna få en till, vanligast är att igelkottarna får 3-4 ungar per kull. Mamman diar ungarna i sex veckor efter födseln men redan efter 21 dagar kan ungarna äta fast föda. Efter sex veckor flyttar ungarna hemifrån och är fullvuxna efter tre månader.
Igelkotten kan leva i upp till tio år.

Utseende

På ovansidan har Igelkottar ca 15 000-16 000 taggar som är 2-3cm långa. De kan användas när faror närmar sig eftersom igelkotten då rullar ihop sig till en boll och skyddar då undersidan och huvudet.
Kroppslängden är runt 20-30 cm och svansen bara 2,5-5 cm. Igelkotten kan väga mellan 
600-1400g beroende på säsong och tillgången på mat. Är det en lång sommar äter den mer.
När en igelkott tvättar sig spottar den på ryggen så det sjunker in under taggarna.

Aktivitet

Om du vill se igelkotten när den är ute och letar mat bör du leta vid skymningen, midnatt och i gryningen eftersom den helst är vaken då, men även på dagen kan man se dem. 
I skymningen, vid midnatt och i gryningen brukar igelkottarna gå bestämda vägar och områden för att leta mat. De går samma väg kväll efter kväll och letar. 
Igelkotten gillar att gå i vatten och kan simma om det skulle behövas.

Källa

Och bilder: