När man i dag tittar tillbaka så fanns tecknen på att något inte stämde där ­tidigt, säger Leo Aglert. Framför mig sitter en muskulös, mörkhårig kille med ett brett leende och varma ögon, som nästan är klar med det största och bästa som hänt honom. Han har blivit kvitt kroppen, kostymen, han föddes i och äntligen fått det kön han borde ha fötts med. För kille har Leo alltid varit, bara inte fysiskt. Han föddes i en kvinnokropp och var transsexuell fram tills 2007 då han på papper blev kille. Jag frågar vad han döptes till men det behåller han för sig själv. Det spelar liksom ingen roll eftersom han alltid varit Leo inuti.

– Redan som femåring kände jag att något inte stämde. Mina föräldrar har berättat att jag totalvägrade när det kom till klänning – jag skrek och skrek. Först i tonåren kunde jag sätta ord på vad det var, att jag inte var tjej, men det förblev en inre dialog. Tonåren var också ett riktigt helvete – jag kan få svårt att andas bara jag tänker på det. Jag kunde stå framför spegeln och försöka föreställa mig som jag ville se ut. Turligt nog hade jag många vänner.

Jag ber honom förklara ångesten, hur det känns att vara fånge i fel kropp. Leo gör en liknelse med de som i tonåren hade finnar som kunde kännas som hela världen, att man inte ville gå till skolan för att de satt där synliga mitt i ansiktet. Eller att jag skulle vakna en dag och ha skägg. Samtidigt går det inte att sätta ord på ångesten han kände inför bröst och höfter, hur fel det kändes för hela identiteten. Men hade han vetat att det fanns andra som kände precis som han, som också kämpade på i fel kropp, hade han tagit tag i könskorrigeringen mycket tidigare. Liksom många transsexuella trodde Leo till en början att han bara var lesbisk men i sina kärleksrelationer kändes det aldrig helt rätt – känslan av att något var fel blev nästan mer påtaglig när han exponerade sig för en annan människa. Men att berätta vad han kände var uteslutet, lögnen blev en livslögn till och med för honom själv. Att passa in och få livet att fungera blev prio ett. När en flickvän konfronterade honom, frågade honom om han var kille, skrattade han bort det.
– Min dåvarande flickvän hade bara dejtat killar och förstod inte alls varför hon attraherades av mig, men lockades av min utstrålning och min själ. I efterhand förstår man ju det bättre, jag var ju kille.

Men ju äldre Leo blev desto mörkare blev hans tankar. I 20-års ålder festade han hårt och förträngde sina känslor.

– Jag tror att jag flydde verkligheten och mig själv. Jag festade mycket, drack och livet blev en enda lång fest – eller ett långsamt självmord, för hur kul hade jag egentligen? Jag nådde botten när jag vid ett tillfälle nästan dog på grund av festandet och hamnade på sjukhus. Och jag förstod att jag hade ett val, och jag ville leva – men jag ville också vara hel och sann mot mig själv och vad jag var, var man.

I samma veva råkade Leo, som nu hunnit bli 28, träffa en transsexuell kille som var mitt i könsutredningsprocessen. En lyrisk Leo överöste honom med ­frågor, insåg att det fanns andra som kände precis som han och att kirurgin faktiskt utfördes här i Sverige. Snart hade han själv pratat med en psykolog och befann sig i start­skedet av sin egen process.
– Först utreds man av specialister under minst ett år, svarar på frågor om allt, från barndom till sexliv, och gör tester, allt för att säkerställa att det verkligen handlar om att man fötts i fel kropp. Teamet för min utredning gav utlåtandet att mitt fall var solklart och jag godkändes efter precis ett år – känslan var obeskrivbar. Sen började mitt ”real life”-år – man lever sitt liv som kille trots att man inte opererats eller officiellt anses vara man. Efter en tid börjar man hormonbehandlingen, hamnar i målbrottet och blir plötsligt jättestark och får skägg.

Varje dag var en lyckans dag, ett steg i rätt riktning. Hans föräldrar som tidigt godtagit att han vägrade klänning, låtit honom klippa sig riktigt kort redan i mellanstadiet och problemfritt accepterat att han kom ut som lesbisk som 16-åring hade blandade känslor gällande könskorrigeringen. Hans mamma tog orden ur munnen på honom när han stammande försökte förklara, frågade om det var så att han i själva verket var kille. Och hon tog hans beslut bra. Leos pappa och bröder hade ­svårare att acceptera situationen och kontakten mellan dem svalnade under en period.
I dag har de en bra relation. Samtidigt som Leo vet att familj och vänner måste få tid att acceptera och vänja sig tycker han också att det är viktigt att man som transperson sätter ner foten och kräver att bli kallad för det man vet att man är.

– Jag tror att min utstrålning ändrades, att jag krävde respekt, när jag blev mer självsäker, och då förbättrades vår relation.

Hösten 2006, ett och ett halvt år efter att utredningen börjat, gjorde Leo sitt första ingrepp, en mastektomi. Känslan när han 2007 lagligt blev man beskriver han som något av det skönaste han upplevt. I dag är han nästan färdig med operationerna som hunnit bli nio till antalet. Om han inte valt att gå hela vägen, att få hela paketet som han själv säger, skulle han ha kunnat vara färdig för fem år sen. Han har i stället valt en mer komplicerad form av kirurgi där urinröret förlängts med hjälp av en ven i vaden, scrotum skapats av det ursprungliga könsorganets yttre delar som fyllts med silikonkulor och själva penis blivit till av hud och muskulatur från lårets framsida. Om allt går som det ska har han tre-fyra operationer kvar, men de största ingreppen är avklarade.
– Jag har betalat ett högt pris, både i tid och smärta. Men det är det värt, jag har slutmålet i sikte, det här har varit på liv och död – antingen så får jag leva mitt liv som den jag är eller så gör jag slut på det. Samtidigt är tio års väntan för länge – jag har förlorat mycket tid. I gengäld har jag fått livet.

Varför väljer du att vara öppen med din historia?
– Jag vill inte leva hela livet med ett T i pannan, när man bytt så är det bytt, men jag vill föreläsa och finnas för de som kanske mår dåligt och tror att de är ensamma. Därför skriver jag också en bok och bloggar om min vardag – det ska vara lätt att hitta information vilket det inte är i dag. Nu är jag redo att hitta kärleken och njuta av det jag kämpat för i så många år.

Källa + Leos blogg

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    You gotta consider her a living person, that's it! You're either living or you're not. You ain't little, you ain't a girl, you ain't a boy, you ain't strong or smart, you're alive."— Charles   ...

  En Squitten är en katt med korta eller deformerade framben och normallånga bakben. Namnet är en blandning av squirrel och kitten eftersom katterna liknar ekorrar. Sjukdomarna som kan leda till Squitten är radial hypoplasia (underutvecklade under...

  Mantelbältan är det minsta bältdjuret och beskrevs för första gången 1825 av Richard Harlan. Den har små ögon, vitgul päls och ett ljusrosa skal. Den är aktiv på natten och lever ensam. Den äter insekter, maskar, sniglar och rötter. Mantelbältan...

  Har du en katt med onormalt många tår? Då kan du ha en katt med Polydaktyli en såkallad Skeppskatt. Normalt sett har en katt 18 tår, 5 där fram och 4 där bak men en skeppskatt kan ha så många som 28 tår. Det är vanligast för katter att ha Polyda...

  I USA har det spridits mycket bilder på en hummer som fångades i Maine, vad är så speciellt med just den här hummern? Den är 1 av 100 miljoner. För den har nästan inga färgpigment så pass att den kan liknas med albino. Orskaken? Forskare har ...