Hur låter en storsäl? Vår Arktisexpert Tom Arnbom fortsätter att berätta sina egna upplevelser:

”Sakta glider vi mot iskanten och närmare den brunfärgade sälen med enorma morrhår. Det är en orädd storsäl som ofta ensam ligger och vilar på isflak nära glaciärer som mynnar ut i havet. På engelska är namnet skäggsäl, bearded seal, efter sina långa morrhår. Jag har många gånger sett storsälar och den gör verkligen skäl för det svenska namnet, den kan väga mer än 200 kg. Både isbjörn och inuiter fångar denna art för att äta.

Jag har aldrig hört storsälen låta när den legat på ett isflak, men under vattnet har hannarna en underlig sång som de sjunger under parningstiden. Ljudet är som ett svagt tjut som hela tiden blir dovare och dovare och dovare och så börjar den om igen. I Arktis är det många sälar och valar som har underliga ljud under vattnet. Valrossen kan låta som en kyrkklocka, vitvalen som en kanariefågel och grönlandsvalens dova grymtande. Jag var en gång mitt bland tio tusen grönlandssälar som just fött sina kutar. Uppe på isen hördes endast enstaka rop från ungarna för att hålla kontakt med sina mammor. När vi sänkte ned en undervattensmikrofon genom en spricka i isen så fylldes hörlurarna av en enorm kör av hundratals hannar som sjöng för att få honornas uppmärksamhet. Det tysta Arktis blev helt plötsligt som en rockkonsert med Slayer.”

Foto: Wild Wonders of Europe /Ole Joergen Liodden / WWF

Ett stort tack till alla er som bidrog med gåvor för att stoppa tjuvjakten under julhelgen! Nu börjar de första resultaten av kampanjen dyka upp, men vi inväntar fler viktiga rapporter från bland annat Selous. Tydligt är att vår stora kampanj haft en avskräckande effekt på tjuvjägare.

Här en rapport från södra Tanzania:
Tack vare bidragen kunde 87 parkvakter och åtta ytterligare vakter, alltså 95 personer, patrullera för att skydda elefanter och noshörningar. Insatsen pågick 20 december till 4 januari.

Vid gränsfloden mellan Tanzania och Moçambique arbetade 14 parkvakter i Lukwika Lumesule viltreservat. Här lever cirka 500 elefanter. Vakterna lade stor vikt vid att genomsöka platser där man vet att tjuvjakt brukar förekomma: utefter floden och i buffertzonen mot byar. 
Det fanns många tecken på att människor var inne i reservatet illegalt. Det som slog parkvakterna var att tjuvjägarna i år oftare verkar använda gift, man förgiftar mat och lägger ut. Förklaringen kan vara att det under hösten har drivits en kampanj där polis och myndigheter beslagtagit vapen i regionen. 200 personer har fastnat i de här kontrollerna och lagförts. Det betyder också att 200 tjuvjägare plockades bort från spelplanen redan före december.

Vakterna hittade många spår efter tjuvjägare och hade kontakt vid några tillfällen. I ett tjuvjaktsläger fångades en tjuvjägare medan några lyckades undkomma över floden. Vakterna beslagtog bland annat kanoter - ett vanligt sätt att ta sig in i reservaten i skydd av mörkret.

I ett förvaltningsområde uppe vid Rufijifloden i Matambwe arbetade 14 parkvakter. Där ser vi en annan bild, bönder från byarna gick in i det skyddade området och tog med sig sin boskap för att beta. Parkvakterna förstörde fyra så kallade bomas, platser där man håller boskap om natten i skydd från lejon. Det fanns rikligt med spår efter tjuvjägare. I ett tjuvjägarläger beslagtogs drygt 600 kilo torkad bushmeat. En handlare med bushmeat sitter nu i fängelse, men hans kumpaner lyckades fly undan patrullen.
Vi återkommer med fler rapporter när de kommer in! Tack än en gång alla ni som stöttar oss!

Här kommer en liten videohälsning från Arktis och vår kollega Rhys Gerholdt från WWF USA!

Stora delar av Arktis havsis krymper varje sommar, men i september 2012 uppmättes ett nytt bottenrekord och en halvering sedan 1970-talet av den synliga sommarisen. Mäter man hela isvolymen har cirka 76 procent av isen försvunnit sedan satellitmätningarna startade 1979. Förändringar i arktiska miljön påverkar samhällen och arter, särskilt de djur som är beroende av packisen för att överleva, som t.ex isbjörnarna. WWFs Rhys Gerholdt besökte det frusna Arktis för att se isbjörnar och reflektera över de framtida utmaningarna i detta snabbt föränderliga klimat.

"Efter två timmar lång resa i en gammal van över tundran i norra Kanada, 60 km från Churchill, når jag min destination - den arktiska vildmarken. Här får jag kämpa mot bitande kalla vindar och insvept i en massiv parkas, går jag ut och ställer mig vid sidan av min kollega Peter Ewins, Arktisexpert på WWF

Mindre än 100 meter från oss bort vilar en isbjörnsmamma, medan hennes 10 veckor gamla unge växlar mellan att nafsa i hennes hals och vadd och bita på små kvistar. Jag imponeras av hur detta enorma djur kan vara så mild, och tålmodigt tolerera ungens bett och nypande. Isbjörnsmammans blotta storlek, prakt och tillgivenhet mot sin unge är häpnadsväckande.

Men jag är inte i Arktis bara för att uppleva det underbara i denna häpnadsväckande art, jag är här för att den svåra situationen för isbjörnen är långt ifrån säker. Forskare säger att till år 2035 - när den här isbjörnsungen är vuxen, kommer bristen på havsis nära Churchill att göra livet här omöjligt för isbjörnen att överleva."

Du kan också hjälpa isbjörnen och andra arter i Arktis att överleva. Bli Isbjörnsfadder idag! www.wwf.se/bli-isbjornsfadder

Klicka på bilden för att komma till videon:

Leva nära isbjörnar - ett lyckat isbjörnsprojekt!

Isbjörnar som fastnar på land och inte hinner ut på havsisen på våren kan orsaka en hel del problem för lokalbefolkningen. När isbjörnar försöker komma åt matförråd och hundar hos inuiter i det lilla samhället Arviat i västra Hudson Bay i Kanada, slutar det ibland med att björnen skjuts. För att hitta en lösning på detta har WWF ihop med inuiter tagit fram flera olika åtgärder. Maten läggs nu i stålkontainrar som isbjörnar inte kan bryta sönder och runt hundarna är elstängsel uppsatta, något som isbjörnarna inte tycker om och undviker.

Dessutom finansierar WWF en vakt som nattetid skrämmer iväg björnarna med strålkastare, högljudda smällare och, om det misslyckas, gummikulor. Allt för att undvika att en isbjörn dödas. Projektet har visat sig vara lyckat eftersom inte en enda isbjörn behövde dödas under 2012. Tidigare sköts åtta isbjörnar år 2010 och tre stycken 2011 i detta samhälle.

Källa

En valart som det vore spännande att få se i verkligheten är den mytomspunna narvalen med sitt långa spjut. På 1400-talet såldes dessa spjut till furstar i Europa som enhörningshorn. Ett annat kännetecken är att narvalen saknar ryggfena. Här har naturen som så ofta ordnat det praktiskt, eftersom en ryggfena bara skulle fastna i isflaken i Arktis.

Narvalen är en sorts val som kan bli fem meter lång och spjutet kan bli hela två meter långt. Bara hannarna har spjut - egentligen den vänstra hörntanden som växer ut genom huden. Man vet inte riktigt vad spjutet gör för nytta, men troligen används det för att slåss med andra hanar.

Det finns nästan dubbelt så många narvalar som vi tidigare har trott, närmare 100 000. De flesta lever i norra Kanada, några vid Grönland och vissa vid Svalbard och Ryssland. Men frågan är hur framtiden ser ut - med smältande havsisar blir det nämligen lättare för ursprungsbefolkningen att jaga narvalen som simmar in längs öppna sprickor där jägarna väntar. 

WWF stödjer ett forskningsprojekt på narval i norra Kanada där sändare används för att följa deras rörelser. Du kan följa dem här:http://wwf.panda.org/what_we_do/where_we_work/arctic/wildlife/whales/narwhal/tracker

Djur som behöver räddas

Bambulemuren, javanoshörningen, sifakalemuren och sköldpaddan på bilderna är bara några av de arter som finns med på listan, som faktiskt blivit en hel bok.

Boken heter Priceless or Worthless? och den handlar om de arter som kan ta slut om vi inte räddar dom.

Följ länken för att bläddra i boken och titta på de 100 arternahttp://viewer.zmags.com/publication/44234ae6#/44234ae6/1

Djur som försvunnit

Tyvärr har en del djur blivit utrotade och försvunnit för gott. Numera finns till exempel javatiger, pinta jättesköldpadda och pungvarg bara på bild. Såhär såg djuren ut:

Foto: javatiger © WWF-Canon / Helmut Diller

Foto: pinta jättesköldpadda © Martin Harvey / WWF-Canon

Foto: pungvarg © WWF-Canon / Helmut Diller

Djur som blivit räddade i sista stund

Vi kan rädda djuren. Här är exempel på några djur som nästan tagit slut, men som blivit räddade av oss människor och nu växer i antal!

Foto: przewalskis vildhäst © David Lawson / WWF-UK

Foto: lejontamarin © Juan Pratginestos / WWF-Canon

Foto: maurutius falk © WWF / Olivier LANGRAND

Foto: knölval © Sylvia Earle / WWF-Canon

Przewalskis vildhäst försvann från det vilda, men räddades med hjälp av vildhästar i djurparker! Hör berättelsen från Nordens Ark.

Källa

Den illegala jakten på lejon har ökat, främst är det lejon som skjuts när de angriper boskap. Lejon minskar även när deras bytesdjur försvinner allt mer. Elefanter, noshörningar och tigrar tjuvjagas mest, men när dessa arter minskar så ökar jakten även på andra arter som lejon. En ökad efterfrågan  på lejondelar som används i traditionell Asiatisk medicin är ett hot på några platser. 

Konflikter mellan människor och lejon ökar. Bara i Kenya så dödas cirka 100 lejon per år när människor skjuter dem i samband med att de hotar eller är nära boskap. I Kenya finns endast ca 2000 lejon kvar.

WWF arbetar aktivt med att stödja flera viktiga reservat och nationalparker som har en mycket stor stam av lejon inte minst Selousreservatet  i södra Tanzania och angränsande reservatet Niassa i norra Mozambique. Även områden i norra Zambia och I Kongo där lejon lever får stöd av insamlade WWF-medel från bland annat Sverige. 

Lejon klarar sig bra endast i några nationalparker och reservat

Vad få känner till är att det idag endast finns ca 32 000 - 35 000 vilda lejon i Afrika. Av dessa lever ca hälften i 6 områden. Dessa stora nationalparker och reservat är Serengeti- Masai-Mara i norra Tanzania respektive Kenya, Ruaha-Rungwa i Tanzania, Selousreservatet i södra Tanzania, Okavango i Botswana som delar population med Hwange nationalpark i Zimbabwe, samt Kruger nationalpark i Sydafrika som delar population med närliggande områden i Mozambique och Zimbabwe. För artens fortlevnad är det viktigt att dessa stora områden skyddas för alltid. Samt att korridorer fungerar mellan områden även över landsgränser. Bytestillgången är viktig för att hålla uppe lejonstammen och det finns nu oftast endast gott om antiloper och bufflar i reservat och nationalparker. Den senaste översynen av Afrikas lejon kan läsas här.

På senare tid har stora resurser från bland annat WWF lagts på områden somSelous. Reservatet har en avgörande betydelse inte bara för lejon, Afrikas största population med 7500 lejon( inklusive närliggande områden som Mikumi nationalpark och även utanför reservatet) utan även för bland annat hotade vildhundar och elefanter. Selous stora ekosystem skapar även ett bättre klimat för människor i området och de viktiga floderna i ett relativt orört system är en viktig vattenresurs.

Källa

Lodjuret tillhör familjen kattdjur. Pälsen är mer eller mindre fläckig med gulbrun bottenfärg som blir ljusare på vintern. Svansen är kort med svart spets. På öronen sitter svarta örontofsar. Svansspetsen och örontofsarna förstärker öronens och svansens hållning och gör lodjurets kroppsspråk tydligare. 
 

Ett skyggt skogsdjur

Lodjur är skygga, ensamlevande skogsdjur som trivs särskilt bra i bergig och brant terräng. De håller revir, områden som de försvarar mot andra lodjur. Reviret "doftas in" med urinmarkeringar. Ett lodjurs hemområde varierar mellan 3 och 7 kvadratmil, större i norra Sverige än i Bergslagen, och större för hannar än för honor. Det viktigaste bytesdjuret är rådjur, men lodjuret anpassar sina matvanor efter tillgången. I  renskötselområdena äter det mest renar, särskilt under vintern. I områden med lite rådjur är harar och skogshöns (tjäder, ripa, orre) vanliga byten.

Ett lodjur som jagar smyger försiktigt fram mot bytet. När avståndet är 20 till 30 m attackerar det blixtsnabbt. Större byten dödas med ett bett i strupen, mindre med ett bett i nacken. Om anfallet misslyckas ger lodjuret snart upp jakten, och väntar istället på nästa chans.

Ensamstående mamma

Parningstiden är i mars-april. I maj-juni föder honan en till fyra ungar som hon ensam tar ansvar för. Ungarna följer sin mamma i nästan ett år. Av henne lär de sig bl a att jaga och döda byten. När ungarna är knappt två år blir de könsmogna. 

Känslig för jakt

Vid sekelskiftet fanns det nästan inga lodjur kvar i Sverige. Under en period av fridlysning 1927 till 1942 återhämtade sig stammen, och vid 1980-talets början fanns det lodjur i nästan hela landet. När antalet återigen minskade blev lodjuret åter fridlyst i hela landet 1991. Alltför hård jakt i kombination med rävskabb är troligen orsak till nedgången. Idag finns lodjuret förmodligen i alla landskap utom på Öland och Gotland. Men söder om en linje Dalsland-Värmland-Västmanland-Norra Uppland föds det få, eller inga, ungar. Det sker en spridning söderut, med cirka 3-4 mil per år. Det motsvarar den sträcka honorna behöver röra sig för att komma till nästa "lediga" hemområde! Trots att lodjuret är fridlyst förekommer det olaglig jakt, särskilt i områden där snöskoter underlättar uppspårandet.

Visste du att...

... lodjuret inte kan ryta som de stora kattdjuren. De kan däremot spinna, jama, yla och fräsa.

... i dagsljus ser lodjuret lika bra som en människa, men i svagt ljus ser det ungefär sex gånger bättre än vi. Det beror bl a på ett kraftigt ljusreflekterande skikt i ögat, bakom näthinnans synceller. Ljus som passerar näthinnan utan att absorberas reflekteras och kan stimulera syncellerna en gång till. Att kattögon lyser så kraftigt i strålkastarljus beror just på detta reflekterande skikt.

... lodjurets styva och långa morrhår är mycket känsliga för beröring och används vid jakt i mörker.

... lodjuret har en hårkudde under trampdynorna som skyddar mot snö och kyla.

... lodjuret kan dra in klorna, precis som en katt. De är utspärrade under jakten, förstås, och ger fäste när det är halt.

Källa