I helgen nådde algblomningen den svenska kusten för första gången i sommar. Det har kommit in rapporter om ytansamlingar i vikar i de yttre delarna av Gryts skärgård, Arkösund och upp mot Trosa. Produktionen av cyanobakterier pågår i Östersjön längs hela svenska kusten från Stockholm ned till Skånes ostkust. Överskott på fosfor har tillsammans med stabilt högtryck, värme och svaga vindar fått i gång algblomningen. Hur omfattande och långvarig den blir beror på väderläget. Men oavsett vad som händer i år kommer problemet att finnas kvar på lång sikt om inte politikerna agerar.

De gifter som algerna utsöndrar kan påverka såväl andning, som lever och mage. Både människor och djur kan få symptom av att bada i algblommande vatten. De vanligaste är illamående, kräkningar hudirritation och diarréer. Om man får i sig algvatten, t ex vid en kallsup, kan man få feber eller påverkan på lever, njurar och muskler.

Enligt en ny undersökning från Världsnaturfonden WWF upplever nästan hälften av svenskarna att algblomningen har blivit värre under de senaste 10 åren. 15 procent uppger att de någon gång rest utomlands på badsemester, i stället för att stanna hemma och bada i Östersjön eller i en svensk sjö, på grund av algblomningen.

Problemet är alltså mycket stort och WWF vill att beslutsfattarna ökar arealen av och kvaliteten på de skyddade vattenområdena i Sverige. För att vi ska kunna uppnå det måste Sveriges politiker och beslutfattare förstärka resurserna till naturskydd. Sverige har internationellt lovat att skydda 10 procent av våra kust- och havsområden – men detta uppfyller vi i dag bara till hälften.

Algblomning uppkommer när havet och insjöar blir övergödda. Utsläppen från jordbruket är oftast den enskilt största boven. Det finns flera typer av blågröna alger – eller cyanobakterier som de också kallas – som orsakar algblomning i svenska insjöar och i Östersjön. I Östersjöns bräckta näringsrika vatten trivs cyanobakterierna särskilt bra, däremot klarar de inte av de höga salthalterna på Västkusten i Skagerrak och Kattegatt.

Tyvärr finns risken att algblomning ytterligare kommer att öka. Otillräckliga insatser för att minska läckaget från jordbruket runt Östersjön gör att tillförseln av fosfor och kväve fortfarande är alltför hög. Övergödning leder till algblomning som i sin tur bidrar till fler syrefattiga och döda bottnar. De döda havsbottnarna i Östersjön har tredubblats under 2000-talet och ligger nu på en nivå som aldrig tidigare dokumenterats och motsvarar ytan av två Danmark. Samtidigt har regeringen dragit in de pengar som fanns avsatta för att lokalt åtgärda problemen.

Östersjön omges av åtta EU-länder samt Ryssland och är ur ett globalt perspektiv en välmående region med upplysta medborgare. Inom Helsingforskommissionen, Helcom, kom länderna år 2007 överens om en gemensam handlingsplan för Östersjöns miljö, bland annat för hur övergödningen ska stoppas. Målet är att uppnå god ekologisk status år 2021 och minska tillförseln av kväve med cirka 100 000 ton per år. Enligt en ny granskning som WWF gjort lever inget av länderna upp till de löften och den tidsplan som antagits. Sverige ligger på en delad tredjeplats med Estland, efter Finland och Tyskland, men inget land klarar godkänt.

De projekt för att syresätta bottnar och att kemiskt binda fast fosfor på havsbotten som pågår kan aldrig lösa Östersjöns egentliga problem. Den enda räddningen är att minska utsläppen från jordbruket, avlopp och sjöfart.

När miljöministrarna i Östersjöregionen möts i Köpenhamn i oktober så är det upp till bevis. Till syvende och sist handlar det om den politiska viljan hos ländernas beslutsfattare att leva upp till sina löften.

Källa

Noshörningshonan flyttades till Manas nationalpark i Indien för att skyddas, fick en kalv – och sköts av tjuvjägare. Den uttorkade ungen svävade mellan liv och död. Men idag är läget stabilt för den tre månader gamla kalven.

Tack vare god omvårdnad med flaskmatning åtta gånger per dygn mår kalven nu bra, berättar de experter som ser efter den. Kalven bor i en specialbyggd inhägnad på drygt 10 kvadratmeter med tredubbla stängsel för dess säkerhet: trä, taggtråd och elstängsel.

 
Sköts den 2 april
Det var den 2 april som mamman, ”Noshörning 17”, föll offer för tjuvjägare. Hon hade nyligen flyttats till Manas nationalpark i Assam, Indien, men tragiskt nog lyckades

tjuvjägare smyga sin in nationalparken. Två dagar senare räddades den förvirrade och uttorkade lilla kalven av ett team från parken bestående av medlemmar från WWF i Indien och organisationen Wildlife Trust of India, WTI.

Ungen flyttades till ett center för elefantträning i parken där den fick den bästa omvårdnad. Den fick dricka vätskeersättning och hölls under observation av veterinärer.

Man byggde snabbt en ny inhägnad dit kalven kunde flytta i slutet av april. 

Inger hopp
Kalvens goda återhämtning inger hopp. Från parkens sida gör man sitt yttersta för att den ska klara sig och kunna släppas ut till de andra noshörningarna när den är vuxen.

De senaste månaderna har ytterligare två noshörningsungar fötts i parken. Den stora utmaningen nu är att se till att de och de andra fria noshörningarna är säkra. 

16 noshörningar har dödats
Tyvärr har många av parkens noshörningar skjutits de senaste åren. ”Noshörning 17”, kalvens mamma, är den fjärde noshörningen som flyttats till Mana och dödats av tjuvjägare de senaste två åren, och den sextonde noshörningen som dödats i parken hittills i år.

Men 14 noshörningar som flyttats dit lever och mår bra. 

I länder som Vietnam tror många helt felaktigt att noshörningshorn är en mirakelkur mot allt från baksmälla till cancer. Det är denna efterfrågan på noshörningshorn som är det största hotet mot Assams noshörningar.

WWF kommer att fortsätta samarbeta med Assams skogsdepartement och andra intressenter för att se till att noshörningarna får bättre skydd. 

Krafttag krävs
Globalt samarbetar WWF med organisationen TRAFFIC för ett bättre skydd av hotade arter som noshörning, elefant och tiger. WWF och TRAFFIC uppmanar världens regeringar att ta krafttag för att minska efterfrågan och att få bort användningen av produkter från utrotningshotade arter. För att skydda utrotningshotade djur behöver ursprungs-, transit- och mottagarländerna förbättra samarbete, brottsbekämpning, tullkontroller och rättssystem. 

Svenskarnas favoritdjur nr 2 = igelkotten!
www.wwf.se/svenskaparlor

Lite taggig men omåttligt populär - igelkotten är det näst mest omtyckta svenska djuret! Det visade vår undersökning där 1000 personer tillfrågades.
På www.wwf.se/svenskaparlor kan du fram till den 15 juli tipsa om ditt eget favoritdjur i det vilda, eller om någon annan naturskatt - och rösta på andras. 

PS. Favoritdjur nr 1 var ekorren, men det var pytteliten skillnad, de fick nästan lika många röster...

Foto: Germund Sellgren

Älskar du också skogen? 
Det gör alla fall vi – och majoriteten av alla svenskar. 87 procent av svenskarna uppger att de påverkas positivt eller mycket positivt när de är ute och rör sig i skogen, enligt en ny WWF-undersökning. Den visar också att skogen är den naturtyp som flest vill att Sverige ska skydda, följt av insjöar och Östersjön. Tyvärr är det så att arealen av gamla skogar med höga naturvärden minskar och har nått kritiskt låga nivåer. Och många skogslevande arter är hotade. Vill du också att Sverige ska skydda mer skog? Gå in på www.wwf.se/svenskaparlor och läs mer om vad du kan göra.

Vilket är ditt svenska favoritdjur? När vi ställde frågan till 1000 svenskar fick ekorren flest röster - 35 procent! 

Tack till 14-årige fotografen Ivar Alander, medlem påwww.pandaplanet.se, för att vi fick låna den fina bilden! 

Och du, tipsa gärna om ditt eget favoritdjur påwww.wwf.se/svenskaparlor. 

Glad 6 juni på er allihopa!

6 av 10 vill se mer skattepengar till miljön
www.wwf.se/svenskaparlor

Många svenskar betalar gärna mer i skatt för att skydda naturen! När vi frågade 1000 svenskar om deras inställning till naturskydd svarade hela 62 procent att de kan tänka sig att betala mer i skatt eller att de vill omfördela skattemedel - för att skydda naturen och den biologiska mångfalden bättre. Vad tycker du? 

Bild: Backsippa, foto: Amy Johansson / Shutterstock

För lite mer än hundra år sedan var okapin en kryptoid. Trots att man hade sett skinn av den på det naturhistoriska museet i London så trodde man att det var ett falsarium, någon slags kreation skapad av skinn från en zebra och andra däggdjur.

I sekelskiftet upptäckte Ugandas brittiske guvernör Sir Harry Johnston hur pygméer från Kongo blev kidnappade och bortförda för att visas fram i underhållningssyfte. Han räddade pygméerna och de i sin tur berättade historier om okapin för honom. Johnston blev nyfiken och trots att han inte lyckades med att få se en okapi personligen så lyckades han få med sig ett skinn i gott skick samt ett kranium. På så vis kunde man sedan fastställa att okapin var verklighet och dessutom en släkting till giraffen. 1901 fick den sitt vetenskapliga namn Okapia johnstoni. 
Okapin är mycket skygg och ger sig bara ut om nätterna för att söka föda. Den finns i vilt tillstånd enbart i regnskogen av nordöstra Kongo-Kinshasa och lever inte i flock utan rör sig för det mesta ensam.

En vuxen okapi är ungefär 150-170 cm i mankhöjd och kan väga upp till 250 kilo. Det saknas ännu forskning om många olika aspekter kring djuret. Exempelvis så vet man att en okapi i fångenskap kan bli upp till 33 år gammal, men hur gammal den blir i vilt tillstånd har man ingen aning om.

Källa 

Okapin är ett skogslevande partåigt hovdjur i familjen giraffdjur. Idag består giraffdjuren bara av två arter, giraffen och okapin. Okapin lever bara i Kongo och har varit känd av enbart de människor som lever i dess skogar fram till slutet av 1800-talet, först då beskrevs den för resten av världen.

Ett av de senast upptäckta däggdjuren

Upptäcktsresanden Henry Stanley färdades genom Ituriskogen i Kongo på 1890-talet och beskrev okapin för första gången i sin bok ”In Darkest Africa”. Ryktet spred sig om detta hästliknande djur och år 1901 begav sig Sir Harry H. Johnston, som även var författare inom den brittiska, koloniala administrationen, ut i regnskogarna i Kongo-Kinshasa. Han letade efter vetenskapliga bevis för den nya däggdjursarten och kom över ett helt skinn och två skallar av okapin som skickades hem till naturhistoriska museet i London. Experter kunde då sluta sig till att det nya däggdjuret inte var en häst, utan en skogslevande giraff.

Finns bara på ett ställe i världen

Okapin finns bara på ett ställe i världen - i regnskogen i Ituri i den Demokratiska Republiken Kongo. Där lever den på höga altituder, över 1000 m, och besöker ofta flodbäddarna i regnskogen. Den påminner om en häst, men har större öron och är svart- och vitrandig som en zebra på frambenen och bakdelen av kroppen. Huvudet och halsen är vit-gråaktig. Resten av kroppen är brun- eller vinrödfärgad med en sammetsliknande päls. Detta utseende tror man har utvecklats som kamouflage i den täta vegetationen. Honorna är lite större än hanarna och är i snitt 1,5 m höga och 2,5 m långa. De väger mellan 200-250 kg. Okapin har en lång, svart tunga som är anpassad till dess föda som består av knoppar, blad och skott från ett hundratal olika träd och buskar av vilka många är giftiga för människan. Okapin äter också en svavelrik lera som finns invid flodstränderna i skogen.

Okapi Faunal Reserve Epulu River, Ituriskogen i Demokratiska republiken Kongo 

© James W. Thorsell / WWF-Canon

Solitärt däggdjur

Okapin är ensamlevande och har ett flera kvadratkilometer stort, överlappande revir. Individtätheten är ca 0,6 individer/km2. Okapin umgås bara med andra individer under parningstiden och hittar då dessa med hjälp av doftsignaler. 
Ungdjuren har en repertoar av olika ljudsignaler, som host- och visselljud samt bräkanden. De vuxna djuren ger inte ifrån sig så många ljud förutom under brunsten, då de utstöter mjuka hostanden. Honan är dräktig i mer än ett år, ca 440 dagar. Ungen är fullt utvecklad efter ca tre år och i fångenskap kan okapin bli ungefär 30 år.

Återupptäckten

År 2006 återupptäcktes okapin av en slump i Virunga Nationalpark, som ligger i Ituriskogen, då en grupp representanter från naturvårdsorganisationer, nationella naturvårdsmyndigheter och lokala spårare var ute i parken för att observera skogen och dess arter. Okapin hade inte observerats i parken sedan 1959, vilket kan ha att göra med att delar av Virunga har varit tillhåll för rebellgrupper under flera år. Detta har hindrat parkförvaltningen att undersöka området på ett tillfredställande sätt. Den svårgenomträngliga terrängen har också hindrat avverkning av skog och uppodling av mark vilket gjort att okapin kunnat leva i fred och föröka sig. Marc Languy i WWFs Östafrika Program säger ”Återupptäckten av okapin i Virunga Nationalpark är ett mycket positivt tecken. Trots stridigheter i landet har nyckelarter kunnat överleva i skyddade områden och dessa kan nu även börja öka i antal.” 

Vid den senaste uppskattningen av antalet okapier år 1996 beräknades populationen bestå av cirka 10 000-20 000 djur. Antalet kan dock idag vara mycket färre. Okapin klassificeras som nära utrotningshotad på IUCN:s lista över hotade djurarter i världen. 

Källa

Hjälp oss hitta Svenska Pärlor!
www.wwf.se/svenskaparlor

Visst är Sverige fantastiskt, inte minst nu på försommaren? Det tycker vi, och nu vill vi ha din hjälp att hitta din finaste svenska pärla! En plats eller miljö i Sverige som du gillar extra mycket, eller ett svenskt djur som är speciellt för dig.
Tipsa oss på www.wwf.se/svenskaparlor! 

Du kan också rösta på andras förslag, senast 14 juli.

Resultatet ska vi presentera för svenska politiker med makt att påverka miljön. Syftet med Svenska Pärlor är att sätta press på beslutsfattare att skydda mer av vår vackra svenska natur. Som vi berättat tidigare ligger Sverige dåligt till bland EU-länderna när det gäller skyddad natur - plats 19 av 27. Hjälp oss påverka genom att engagera dig i Svenska Pärlor, tipsa oss och rösta! Tack!

På bilden, Rånö, foto: Mats Lindfors